Ledsen för lång frånvaro

Först och främst vill jag be om ursäkt för min frånvaro här på bloggen, det har hänt så otroligt mycket sista tiden så orken har inte funnits. Jag har varit liiite mer aktiv på Instagram och skall även där försöka skärpa mig och vara mer aktiv framöver.
 
Ja, vad börjar jag... 😅 Sista inlägget gjorde jag i oktober förra året, jag vet, skärpning! 😉 Där började orken tryta, inte nog med att jag led av hösttrötthet utan det var även då jag fick reda på att jag var gravid! Mycket händer både i kroppen och i huvudet.
 
Min graviditet har verkligen gått upp och ned. Så här på sluttampen så tycker jag att den har varit en positiv upplevelse, men jag har fått kämpa med en hel del. Jag fick tidigt i graviditeten högt blodtryck och fick därmed blodtrycksmedicin och order om att inte träna pulshöjande. Försökte hålla i mina promenader, men det var tufft. Den andfåddhet och trötthet som hägrade gjorde så att det tog emot. Sedan fick jag en "släng" av graviditetsdiabetes och äter även medicin för det. Varför jag säger en släng är för att jag har inte högt värde jämnt, utan endast på morgonen på fastande mage och det var det de ville kontrollera. Övrig tid på dygnet har jag haft bra värden 🙂
 
Ungefär i fjärde månaden så fick jag otroligt ont i högra armen och handen. Värk och bortdomningar och jag hade svårt att sova under natten. Hade även känningar i min vänstra, men höger var betydligt värre. Det visade sig vara karpaltunnelsyndrom i båda händer och i februari och i mars var båda opererade. Det är alltid omständigt med operatoner, men allt gick bra. Känslan när en kronisk värk är försvinnen är gudomligt! Så glad att jag gjorde det.
 
Den händelse som dock har varit tuffast är att min far gick bort i april, dagen efter min födelsedag. Helt tagen på sängen. Visst, han var inne på sjukhus för att han hade problem med blodcirkulation i benen bl.a. och han har haft det tungt sista 2 åren med både det ena och det andra. Men att han skulle DÖ fanns absolut inte på kartan! En stor sorg och förlust som jag ännu inte lyckats förstå. Att vara gravid och vara i ett lyckorus och sedan plötsligt behöva tackla en sorg av att en av sina närmsta försvinner är en otroligt märklig känsla. Livets två ytterligheter möts och ändå står man där stark för att göra det bästa av situationen. Vi människor är fantastiska.
 
En stor sorg med detta var såklart att min pappa aldrig fick se mig som mamma eller träffa lilla tjejen som jag har i magen 😔 Ville så gärna det, men hans hjärta orkade inte helt enkelt mer och livet är så skört. Vi vet aldrig hur länge vi har varandra. Ta vara på tiden och varandra och ta inget för givet!
 
Fick dessutom i denna sorg avliva min katt som jag har haft i 15 år... april månad för mig har varit total SKIT!
 
Men nu har vi härliga saker att se fram emot, vi skall ju bli föräldrar! Nu är det inte långt kvar, jag är vecka 39+3 och bf är på söndag 9 juni! Jag kommer inte få gå över tiden v40+6, så om hon inte vill komma innan vecka 40+0 så kommer jag får en tid för att sättas igång. Så sjukt spännande och otroligt skrämmande på en gång. Tänk snart har vi en bebis här i hemmet 😍
 
Hon kommer som en gudagåva för oss alla för att skänka glädje i all den sorg vi har. Vi behöver verkligen henne 💖
 
Jag skall som sagt bli bättre på att skriva inlägg! Dels vill jag dela med mig av mitt nya liv med vår bebis men även så skall både jag och sambon ta tag i hälsan ordentligt och börja skärpa oss lite mer med vad vi stoppar i oss och även börja röra på oss, Både för oss själva och för vår dotter 💝
 
Vi hörs snart igen och hoppas ni vill fortsätta denna resa med mig 😘